Det finns några invändningar mot läsningen, som är Brates. För det första menar Brate att stalfR är ett felristat sialfR, därför att ristaren blivit så till den grad förvirrad av alla ord innan som börjar på 'st-'. Aningen långsökt tycker jag, och som vanligt bör man akta sig för att utgå från att ristaren har gjort ett fel när man inte kan läsa obehindrat.

För det andra har Brate i sista ordet funnit två runor (t e). Har de funnits, så finns de inte kvar idag i alla fall. Han har då läst trä-tä, som ska betyda 'träväg' eller 'kavelbro'. Troligt förstås, men då vill det till att de sista runorna existerar. (Jämför tä- i Täby!) Wessén har föreslagit en annan läsning:


Som synes en något försiktigare tolkning. stalfR blir namnet Stenulv, och varför inte? Det blir bättre läsning i mina ögon. Slutordet förblir en gåta, men Wessén talar om ett trekila (manligen) utan att vara säker i sin sak på något vis. Han och flera sentida runologer har omöjligt kunnat hitta de felande runorna, som enligt Brates anteckningar ska stå "utom slingan".

På bilden snett uppåt höger syns det tydligt att det vackra ringkorset står i ett skepp. Det är ett mycket vanligt motiv i just den här trakten, och man menar att ristaren hämtat inspiration väster ifrån, närmare bestämt från Västergötland. Ristarna där har i sin tur blivit påverkade ännu längre västerut ifrån, nämligen från England eller Skottland. Brate har spekulationer om att det har funnits en ristare vid namn Traen i dessa trakter, och att han står bakom denna sten. Tro´t den som vill!