|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
 
|
Den
här ståtliga stenen på närmare tre meter
står upprest i det så kallade Björkvallakorset strax
söder om Vadsbro och någon kilometer väster om Blacksta
kyrka. Bygden är en fornminnesrik trakt, och säkert var
landen mellan sjöarna Yngaren och Långhalsen väl
ansedda under vikingatiden. Inte långt från den här
stenen hittar man Sö 55 som är
minst lika imponerande, men den
här uppvisar en aningen mer intressant inskrift.
En pastor Marchelius omnämner
platsen redan 1668 när han
beskriver två skeppssättningar och en ansenlig storhög
där ett Doomsäthe eller
Tinghställe fordom varit hafver. Den gode pastorn skriver
vidare att det ligger en stor slät sten på detta
ställe, men att han är osäker på om den alltid
legat så eller om den varit upprest och sedan fallit omkull.
Vid mitten av 1700-talet är det en Lars Hallman som skriver om
stenen igen, och den ligger då fortfarande med runorna
nedåt. Han kan dock konstatera att av tingshögen och
gravarna finns det allt mindre kvar, eftersom gruset i dem
årligen används till vägunderhåll. Hundra
år senare är högar och stenkretsar borta, men runstenen
får åter äntligen stå upprest i all sin prakt!
En stor brödraskara på sex personer finns således
omtalade på denna sten, och fadern hette Viking. Inget
märkvärdigt med det egentligen, även om namnet Nattfare
kanske inte är det vanligaste. Det
märkvärdiga är
istället ordet latburniR.
Man menar att detta ord ska läsas landborniR, det vill säga
en
man som äger jord redan vid sin födsel. Viking har
alltså varit en viktig och betydande person i trakten, kanske
rentav en lokal hövding eller kung med stort inflytande. Man kan
gärna jämföra med begreppet odalman, och senare tiders
adel för att lättare förstå innebörden av
ordet. I vilket fall som helst är bröderna noga med att
påpeka att de dels är Vikings söner, dels är
"landsborna män"!
|
þurstain : auk : aystain : auk :
natfari : raistu : stain :
at : finuiþ : auk : ulif : þurkil · byruþr :
sin :
uaru · aliR · uikiks · suniR
latburniR · man : litu · rita · stain
stainkil : rist : runaR
"Torsten och Östen och Nattfare reste stenen efter Finnvid och
Olev, Torkel, sina bröder. De voro alla Vikings söner av
länsadelsbörd, läto resa stenen. Stenkil ristade
runorna."
Slutraderna är en halvstrof i
fornyrðislag:
Varu alliR
Vikings syniR,
lændborniR
mæn,
læto rætta
sten.
|
Bild på den informationsrika skylten
invid stenen
Namnet Viking intar en central plats i stenens mitt
|
Stenen
har även en ristarsignatur, och den finner man på ena
smalsidan. Stenkil
tycks ha varit en duglig runmästare, och de
båda ristarna på Sö 55
har säkerligen låtit
sig inspireras av honom när de ristade in Hävners minnesord.
Att det inte är tvärtom kan man lista ut genom att titta
på ornamentiken på de båda stenarna - den här
uppvisar en något ålderdomligare stil, och ögat
på draken är cirkelrunt, vilket brukar indikera tidigt
1000-tal. Sö 55 har dessutom ett
mer invecklat ringkors i
Urnesstil, ett
stildrag som är av senare datum. Man kan givetvis
ha fel i detta resonemang, men tittar man därtill på runorna
är dessa av klart äldre karaktär på den här
stenen. Tydligast är kanske u-runan, men framför allt att
Stenkil använder denna u-runa som ett o, medan Brune och Slode
nyttjar den egentliga o-runan för samma ljud.
|
|
|
|
Stenkils
signatur på runstenens sida. Han lär knappast ha något
med kungaätten Stenkil att göra, men man vet aldrig ...
|
Det
harmonierande och vackra mittpartiet. Observera ordet latburniR som står ristat till
vänster,
innanför den yttre runslingan . |
|
|
|
|
